Diktsamling

Axplock ur min kommande diktsamling "Min Sanna Saga":

Lust så in i vassen

Det finns inget, inget i hela världen som kan stoppa mig!" - förmedlade känslan med intensitetens eftertryck. Hon stod där och kände hur starkt energiflödet banade väg åt kraften som stegrades i takt med andetaget.

Livet hade radikalt vänt. Hon hade erfarit. Hon hade förstått. Nu äntligen visste hon hur hon skulle göra. Livet hade kommit att ersättas av den numera allt vanligare känslan av stört sköna våg av beslutsamhet och rungande glädje. Ofta kunde hon erfara hur känslan kom farande likt tornadon i kroppen. Hur denna underbara intensitet tog vid, vilken andlöst strax mobiliserade kraften som tog vid att ta följe med det hennes hjärta trodde på.

Hon var inte rädd längre. Åtminstone inte i stunden - nu.

Tänk, hon som hade trott att det som hon nu upplevde i sitt liv endast tillhörde sagan eller var några lyckligt få förunnat. Men. Det var verklighet.

Hon tittade upp och kunde skönja hur solens beslöjade strålar sakta lät sig sänkas allt lägre och lägre ner i horisonten. Vilken praktfullhet, vad fort allt kunde skifta. Det var som om himlavalvet själv lät sig målas av mästerlig hand. Likt ett scenario där himlapaletten uttryckte färgsprakande scener som kom att skifta i gult, blått, lila och rosa. Hur det ur detta formades de mest förunderliga ting, landskap, stränder, sjöar och hav. Hur slott med tinnar och torn byggdes upp, för att raseras, för att byggas upp på nytt.

Om någon hade sett henne då, hade det inför denne uppen-barats en syn där ögat just betraktat hur hon alldeles för en stund sedan hade hoppat, tjoat och dansat runt, runt. För att sedan slänga sig hejdlöst ner i gräset och bara skratta.

Nu stod hon där alldeles stilla. Såg ut över nejden, över dalen, över bergen. Hon var bortom ordet, bortom tanken och endast ett med detta naturens gåtfulla väsen.

Om betraktaren funnits, hade denne sett hur hennes knutna näve plötsligt höjdes mot skyn. För att i ögonblicket efter själv ta del av känslan som infinner sig när djupet berörs och livets puls genomstrålar varje ådra. Plötsligt nåddes örat av lungors bott. Resonansen vibrerade när rösten omtumlad i gråt ekade mot bergvägg.

"Jag lever! Jag finns!"

I denna stund var det endast tacksamhet hon kände. Tacksamhet över livet med alla dessa olika möten med människor och händelser. De i skratt i sorg och sårbarhet. De i vrede, kunskapstörst och ovisshet. De i innerlighet och förståelse. De i förvirring och maktlöshet. De i skaparglädje och lekarlust. De i ångest och skuld. De i tillåtelse och försoning. Vissa möten som hade kommit att skildra livets stundom så smärtsamma egg.

Så naket, så skört – men, i längden så givande och sant.

Alla komponenter var lika viktiga, som avgörande för att finna sig själv i mötet av livets paradox. Hon tänkte på de människor hon mött genom livet och var förundrad över att vissa endast hade passerat förbi, medan andra fortfarande starkt kunde härledas i tanke och känsla. Dessa möten som ofrånkomligt hade präglat hennes steg genom livet, steg som hade inneburit konsekvenser. Frågan var hur ofta hon hade insett att det i grunden alltid var hon själv som hade valt?

Nu kände hon nyfikenhet och äventyrslust att utforska vidare de händelser och situationer som fortfarande stod oavslutade. Oavslutade med alla sina frågor och funderingar, oavslutade med alla återhållna känslor och orden som aldrig hade blivit sagda. Hon kände spänning.

Ja, lust så in i vassen!

Hon stod där barfota, klädd i sin gamla urtvättade t-shirt och på satt de lappade jeansen. Borta var knuten i nacken, borta var makeupen, för att inte tala om de obekväma strukna plaggen som hon tidigare kunnat prova till leda och ändå konstaterat att de inte var bra. "Det är ju fan! Vad har jag inte gjort för att passa in!?"

Hon drog ett djupt andetag och kunde riktigt smaka den friska doft, som följer när regn och vind har passerat förbi. Hon hade kommit till klarhet med vad som är viktigt och på vilka grunder hon ville fortsätta sitt liv.

Något hade hon lärt. Betraktaren hade funnits.

Tack.

Härryda 2026-02-14

Tina Lundberg